"Får man ta bilen med sig in i himlen"
När vår pappa fick sin alzheimersdiagnos i början 2015 tror jag inte det kom som en överraskning för honom utan mer som en bekräftelse. Hans sjukdom hade sakta krupit sig på under årens gång, men han blev ganska bra på att mörka den och skylla på annat. Efter diagnosen tappade vår pappa sin gnista. Ingenting blev riktigt lika bra igen. Bilen som han höll på att bygga skulle han aldrig få köra. Motorcyklarna och sportbilen fick han sälja. För en gammal bilmekaniker med ett intresse utöver det vanliga var det självklart ett hårt slag mot allt han älskade att göra och vad han levde för.

Vår pappa visste vad som väntade honom, då han sett sin egen mor tyna bort i precis samma hemska sjukdom många år tidigare. Hans största fasa var att han skulle sluta på precis samma sätt. Liggandes i en säng och invänta slutet. Och precis så hemskt blev det. Och ännu mer. Det sista 1,5 året var en fruktansvärd period. Svåra panikattacker, ångest utan dess like, hallucinationer och depressioner. Men även så otroligt mycket värme och glädje i vissa stunder. Vår pappa hade ett hjärta av guld och var snäll rakt igenom.

Efter jul 2018 stod det klart att pappa var inne på sin slutvals. Jag tillbringade många timmar med honom, höll hans hand, sjöng för honom och bara var där. Vi sov med telefonerna bredvid oss för att kunna köra till honom om han blev sämre.

I fredags, efter några dagars kämpande, gav så slutligen din kropp upp. Ditt fina hjärta slutade slå och du fick äntligen den frid som du så innerligt förtjänar. Men du lämnar ett stort tomrum efter dig och en stor sorg över allt som aldrig blev, över saker du aldrig hann göra.

Så älskade pappa! Vi hoppas du har det bra där du är! Att du mekar med bilar, att du kör motorcykel utan hjälm och låter håret blåsa fritt, att du springer på molnen och hoppar av glädje.. allt du inte kunde göra på slutet men så innerligt längtade efter. Och att du äntligen har frid i din kropp. För det förtjänar du.

Vi älskar dig!

Dennis, Sara, Eric, Niclas

Vår pappa gick bort alldeles för tidigt i en sjukdom som fortfarande kräver forskning för att någon gång stoppas. För oss är det viktigt att stödja den forskningen för att kunna ge någon annan mer tid med sin pappa