Det här är jag och min far, Ove. Bilden är tagen för 5 år sedan när vi firade fars 80-årsdag. Då var han fortfarande i små stycken sig själv. Det var innan Alzheimers sjukdom utplånat det mesta av hans personlighet, innan han slutat känna igen mig, mina syskon och mina barn. Idag befinner han sig en på en enda plats och det är i nuet. Minnena är som bortblåsta, orden finns knappt mer, framtiden är inget som existerar i hans värld. Det mesta av det som var far är borta. Det är sorgligt och svårt att förhålla sig till. Det är grymt att se honom långsamt försvinna. Svårt att förstå hur en intelligent, handlingskraftig välorganiserad och hantverksmässigt begåvad människa kan tappa bort sina förmågor. Hur han som älskade att sjunga inte minns några toner eller textrader mer. Det är många människor som drabbas av denna hemska sjukdom. Den är fruktansvärd för de som drabbas men också för alla anhöriga som får se en älskad person tyna bort. Forskningen har kommit långt när det gäller att hitta bot, men än är det en bit kvar. Forskningen behöver resurser för att komma vidare och för att komma i mål.

I morgon är det Alzheimerdagen och far fyller 85 år. Jag köper ingen födelsedagspresent till far utan istället startar jag en insamling på Alzheimerfonden. Jag sätter in en slant, och bjuder samtidigt in dig att följa mitt exempel. Av alla er som läser det här inlägget är jag säker på att flera har någon i sin närhet som drabbats. Tillsammans blir vi starka! Ge ditt stöd du med!