Snart är det 10 år sedan. 10 år sedan vi fick beskedet att vår mamma, drygt 50 år gammal, fått diagnosen Alzheimers. Vi var då 17 och 14 år gamla och hade svårt att förstå hur mörka de kommande åren skulle bli. Idag vet vi. Tårar, förnekelse, frustration, smärta och kämpande är få ord som beskriver vad vi gått igenom. Vad vi fortfarande går igenom. Ett utdraget lidande. Att sakta se hur vår kärleksfulla mamma försvinner allt längre ifrån oss. Personlighetsförändringar, aggressivitet, glömska, hallucinationer, rastlöshet. En kropp som bryts ner i takt med att hjärnan förtvinar. Långt borta, men ändå här. Hon lever vår mamma, men samtidigt försvann hon för längesedan. Idag ligger hon mestadels nedbäddad i en säng eller sitter fastspänd i en rullstol då hon inte har någon styrka kvar i kroppen. Och väntar på vad? Det finns inget lyckligt slut. Det sägs att hoppet är det sista som överger människan, men det finns inte ens ett hopp. Sjukdomen kan idag bara gå åt ett håll. Det var många år sedan hon kände igen oss, sedan hon kunde prata eller förstå. Hon bara ligger där och väntar. På ingenting. Den 11e april fyller hon 60 år och vi vill fram till hennes födelsedag samla in så mycket bidrag som möjligt. Vårt hopp ligger i att forskningen fortsätter göra framsteg, men för att det ska vara möjligt krävs kapital. Varje bidrag, litet som stort, betyder oerhört mycket. Hjälp oss att hjälpa, så att personer med en Alzheimersdiagnos också ska kunna få ett lyckligt slut en dag.

Vi älskar dig för alltid, mamma.

- Felicia & Julia

Läs Julias berättelse här: http://unganhorig.se/Berattelser/Jag-alskar-dig-foralltid-Mamma/